Ibland behöver man fylla någon annans skor…

Ni vet det där uttrycket om att man behöver gå en dag i någon annans skor för att förstå dem? Det uttrycket struntar Nellie i. Bara hon får gå i mammas skor jämt skulle hon vara lycklig…

Bästa bröllopsparet!

Jag har gjort mitt absolut svåraste uppdrag; både varit gäst och fotograf (och make up-artist) på en och samma gång. Min allra käraste barndomsvän Cilla gifte sig med sin Niclas den 1:a september. En dag där till och med vädret kapitulerade inför brudparets färgtema. Blått, blått, blått, grått, lite grönt och hjärtan var deras melodi. Bruden grämde sig lite över att sockerhjärtana i teet var röda och inte blå, så ni förstår att varje detalj var högst genomtänkt… till och med ölburkarna bakom fyrhjulingen de ankom till festen på var blå.

Jag följde brudparet med min kamera genom dukningen dagen före, förberedelserna på bröllopsdagen, vigseln, porträttsessionen, middagen och festen. Det är inte ofta jag gråter på bröllop, det är jag alldeles för fokuserad för, men när brudparet skred nerför altargången som man och hustru, då kunde inte ens jag hålla tillbaka tårarna. En och annan bild kan därför vara aningens oskarp. Oskärpan på vissa av bilderna tagna kl 01.30 kan dock inte förklaras av plötsliga känsloutbrott.

Ända sedan jag fick veta att Cilla och Nicke skulle gifta sig tänkte jag att jag självklart skulle hålla ett tal till dem. Jag har varit väldigt involverad i deras planeringsprocess, jag har designat inbjudningar och festhäfte, jag har varit smakråd och bollplank, jag har varit med på möhippa, jag  har planerat fotografering… naturligtvis skulle jag hålla ett tal till dessa underbara människor! Men, det blev inget tal, fokuset låg på annat och inspirationen ville inte riktigt infinna sig. Min man tyckte att jag skulle hålla ett spontantal, för ”prata är ju inte något problem jag har”. Jag avböjde. Därför, Cilla och Nicke, kommer ett litet tal till er ära här. Mitt i offentligheten:

Kära ni; jag önskar er all lycka och välgång i ert nya liv som man och hustru. Även om det tog sjutton år för er att knyta äktenskapens band tror jag att den knut av samhörighet som ni nu knutit kommer att ge er energi att fortsätta se de starka och positiva sidorna hos varandra, både i medgång och i motgång. Tack för att ni har låtit mig få ta del av er lycka och jag önskar att solen alltid kommer att lysa på er som den gjorde på er bröllopsdag… Cilla, vår vänskap är den längsta jag har och jag uppskattar dig för din positiva syn på livet, för din ödmjukhet och för din förmåga att uppskatta det lilla. Du tar ingenting för givet och du ger inte upp. Här kommer en liten, liten del av ert bröllop i bilder: